Nadie habla de los muertos
Versiones de Petronella Zetterlund
Lo que sé:
Mi tatarabuela era comadrona. Lavaba sus manos, se ponía una bata
limpia, se persignaba e iba a quien la había llamado. Ayudaba a la vida
entrar a la vida.
Tenía las manos más limpias, más pulcras, que jamás había visto, decía mi abuela.
Juntos fueron al canal de los barcos de vapor, el cura y ella. El
barco a Hangö ya había zarpado y el canal estaba vacío. El cura le dio
un palo. Pisó un témpano y con el palo se hacía avanzar. Al llegar al
otro lado, levantó la mano para hacerle una seña y siguió su camino por
el paisaje extendido.
Lo que me imagino:
Ella llegaba a la orilla. Alguien la espera en un bote de remos al
borde del hielo. Reman entre el borde del hielo y la orilla. Tocan la
puerta. Entran en la cabaña. Ella pregunta por toallas limpias y agua
hervida, y pregunta cuánto tiempo llevan los dolores. A partir de una
hora más o menos habría una nueva vida en esta vida.
Det här vet jag:
Min mormors mormor var jordemor. Hon tvättade sina händer, tog på
sig ett rent förkläde, välsignade sig och gick till dem som kallat på
henne. Hon hjälpte livet till livet.
Hon hade de renaste, prydligaste händer jag någonsin sett, sa min mormor.
De gick ut till ångbåtsrännan tillsammans, hon och prästen. Båten
till Hangö hade redan åkt och rännan var öppen. Prästen gav henne en
käpp. Hon steg på ett isflak och stakade iväg. När hon kommit över till
andra sidan lyfte hon handen mot honom och gick vidare över vidderna.
Det här föreställer jag mig:
Hon kom mot land. Någon mötte henne i en roddbåt vid iskanten. De
rodde mellan iskant och land. De knackade på. Steg in i stugan. Hon
bad om rena handdukar och kokande vatten, och hörde sig for hur länge
smärtorna pågått. Någon timme senare fanns ett nytt liv i livet.
Lo que sé:
Durante una tormenta fuera de Wärtsilä, mi bisabuelo se extravió
esquiando. Se perdió en la cueva grande de una osa. En defensa propia
disparó a la osa confundida, recién despierta. A los pequeños oseznos
se los llevó.
Los daba de comer con una botella. Fueron mis amigos de juego hasta que empezaron a trepar las cortinas, decía mi abuelo.
Lo que me imagino:
Los oseznos brincaban como cachorros. Sacudían sus cabecitas de oso
con pequeños palitos en los hocicos. Con un adiós lleno de lágrimas
fueron puestos en libertad. Jamás los olvidaremos, decía la gente.
Todas las primaveras regresaban. Donde una vez brincaron, ahora hay un
camino por donde todos los años se mueven los osos.
Det här vet jag:
Min farfars far skidade vilse i ett oväder utanför Wärtsilä. Han
förirrade sig in i ett björnide stort som en grotta. I självförsvar
sköt han den förvirrade, yrvakna björnhonan. De små ungarna tog han med
sig hem.
De matades med flaska. De var mina lekkamrater tills de började klättra i gardinerna, sa min farfar.
Det här föreställer jag mig:
Björnungarna skuttade runt som hundvalpar. Skakade på sina små
björnhuvuden med pinnar i munnarna. Under tårdrypande farväl släpptes
de ut i det fria. Vi ska aldrig glömma er, sa människorna. Varje vår
kom de tillbaka. Där de en gång skuttade, löper nu ett stråk där
björnar rör sig varje år.
Lo que sé:
El hermano de mi abuelo era leñador. Se fue antes de que naciera mi
abuelo. A América y después a Canada. Con el acento en la a de en
medio. Mi abuelo siempre lo pronunciaba así.
Este escritorio era de mi hermano, decía mi abuelo. Me dio la tarea de guardarlo hasta que regresara. Nunca regresó.
Mi abuelo era el menor de diez hermanos. El hermano de mi abuelo era
el mayor. Murió por culpa del alcohol a una temprana edad. Nadie sabe
más que eso. Mi abuelo no tomaba. Jamás se conocieron, pero mi abuelo
se quedó toda la vida con el escritorio.
Lo que me imagino:
Lleno de esperanza partió de Närpes para conocer el mundo. Hacia una
nueva vida y la promesa del éxito. Tras varias semanas, llegaron.
Tomen, reciban esta tierra. Desbrócenla, construyan una vida. Aquí hay
mucho dinero, las oportunidades son infinitas.
Det här vet jag:
Min morfars bror var skogshuggare. Han reste iväg före min morfar
föddes. Till Amerika och vidare till Kanada. Med betoning på det
mittersta a:et. Min morfar uttalade det alltid så.
Den här sekretären var min brors, sa min morfar. Jag fick
uppgiften att förvara den tills han återvände. Han återvände aldrig.
Min morfar var det yngsta syskonet av tio. Min morfars bror var
äldst. Han dog en alkoholrelaterad död i ung ålder. Mer än så vet
ingen. Min morfar var nykterist. De träffades aldrig men morfar behöll
sekretären hela sitt liv.
Det här föreställer jag mig:
Hoppfull gav han sig iväg från Närpes och ut i världen. Mot det
nya livet och löftet om lycka. Efter flera veckor kom de fram. Här, ni
får den här marken. Röj den, bygg upp ett liv. Här finns stora pengar,
möjligheterna är oändliga.
Lo que sé:
Mi bisabuelo tenía escleróticas blancas, y tenía una tostadora de café
exitosa en Viborg. He visto un retrato dibujado y una lata de café.
Tuvimos que dejar nuestra casa sin previo aviso, decía mi abuela.
Tenía doce años y creía que pronto regresaríamos. Con el paso del
tiempo comprendí que no había adónde regresar. A veces pienso en los
retratos que colgaban en nuestra casa. Mis tatarabuelas y tatarabuelos.
Me acuerdo de los rostros, pero no de las personas.
Lo que me imagino:
Una casa amarilla repellada, un patio con grava y olor a café. Alarma
aérea y evacuación. Un viaje en coche a un lugar más seguro, mi abuela
y su hermano en el asiento de atrás. Cómo ella piensa que a pesar de
todo algún día podrá volver, aunque fuera dentro de setenta años.
Det här vet jag:
Min farmors far hade blåa ögonvitor och ett framgångsrikt
kafferosteri i Viborg. Jag har sett ett tecknat porträtt och en
kaffeburk i plåt.
Vi tvingades lämna vårt hem utan förvarning, sa min farmor. Jag
var tolv år och trodde att vi snart skulle återvända. Småningom förstod
jag att det inte fanns något att återvända till. Ibland tänker jag på
porträtten som hängde i vårt hem. Mina anmödrar och förfäder. Jag
kommer ihåg ansiktena men minns inte personerna.
Det här föreställer jag mig:
Ett gulrappat tegelhus, en grusgård och kaffedoft. Ett flyglarm
och en evakuering. En bilfärd till tryggare trakter, min farmor och
hennes bror i baksätet. Hur hon tänker att hon ändå en dag kommer att
få åka tillbaka, om det så är om sjuttio år.
Nadie habla de los muertos,
y los muertos ni siquiera hablan. Aun así, dicen tantas cosas. Me
convencen de cosas, de eso estoy convencida. Lo que decía cuando
vivían, cuando estaban vivos. Me acuerdo de lo que decían, pero no de
sus voces.
Ingen pratar om de döda,
och de döda pratar inte alls. Ändå säger de så mycket. De intalar mig
saker och ting, det intalar jag mig. Sådant de sa när de levde, när de
var levande. Jag kommer ihåg vad de sa men minns inte deras röster.

Heidi von Wright / Sipoo, Finlandia, 1980. Poeta, periodista cultural y artista visual. Von Wright debutó en 2003 con el libro de poemas skör och spräcklig. Ha publicado diez libros de poemas y ha recibido varios premios literarios de alto prestigio. Autofiktiv dikt av Heidi von Wright (2020) fue nominado al Premio de Literatura del Consejo Nórdico. El libro más reciente de von Wright es Solkatt (2022).
Petronella Zetterlund
/ Sundbyberg, Suecia, 1974. Es maestra en Letras Hispánicas, traductora, editora, productora y gestora cultural. Es cofundadora y gestora de Nordic Exchange in Literature, proyecto nórdico de literatura multilingüe, y es cofundadora, subdirectora y coordinadora general de NOX Escuela de Escritura Creativa. Entre sus traducciones de literatura sueca se encuentran publicados libros de poemas de Ida Börjel, Leif Holmstrand, Lennart Sjögren y Jenny Tunedal, entre otros, así como una colección de cuentos de Agnes von Krusenstjerna.
(Fuente: Periódico de Poesía. unam.mx)
No hay comentarios:
Publicar un comentario